Faye Medeson på SR Metropol 93,8 NU PÅ FREDAG!

Nu är det äntligen är det dags!!! Och FAAAN vad peppad jag är!!! Man ska inte svära. Jag vet. Och det känns ännu värre när man gör det i skrift. Känns nästan som att man åkallar något-ish. Jaja, ANY WHO!

Det var länge sen Ametist kontaktade mig och bad mig skicka in material henne, säkert över 2 år sen. Då befann jag mig någonstans i ett vägskäl i mitt liv där allt var på väg att ta en 180 graders vändning och jag hade svårt att se ljuset i någon vrå av mörkret.

Faye 3

På den tiden kändes det konstigt att någon som Ametist ens visste vem jag var och än mindre ville ge mig utrymme och framhäva mig som artist. Jag kände mig inte som en artist. Jag hade hamnat i en sån där klassisk svacka när man tvivlar på precis allt, ifrågasätter allt och inte finner en mening med något. Det kreativa i mig följde samma kurva och i det skedet Ametist bad mig att skicka en skiva hade jag inte skrivit klart en ny låt på säkert ett år. Det kändes som att allt jag hade var ett gäng halv-färdiga låtar och ett barns naiva drömska sinne som tagit mig vart då… hit? Till ingenstans? Grattis. Många av mina vänner var i full gång med sina juridik- och ekonomistudier eller redan på god väg att stadigt etablera sig musikbranschen. Och där stod jag, med ett barns naiva drömska sinne, ett par halv-färdiga låtar och ingen aning om hur jag skulle få upp livs- och kreativitetslågan igen som nu låg och pyrde bland askan av saker som inte blivit som jag velat.

Så vad gjorde jag då? Jag skaffade mig ett vanligt jävla jobb och gjorde vanliga jävla saker tills jag KRÄKTES på dom. Jag gjorde alla dom där sakerna jag absolut inte ville göra tills jag blev så trött på dom att jag hade hittat orken, viljan, lusten och drivet till att göra något åt det. Tills jag insåg att det där naiva drömska barnasinnet är lika mycket en del av mig som mina armar och ben, och utan det är jag inte hel. Så! Jag åt nudlar, sparade pengar, sa upp mig från jobbet, packade väskan och åkte till andra sidan Atlanten och kom hem som en artist. Med nytt material, några nya vänskaper, men framför allt – Pondus.

Jag hade fått det bekräftat av människor som jobbat med de kreatörerna jag ser upp till, att jag visst hade något att tillföra industrin, att jag hade talang och att jag så länge jag maxade växeln sannerligen skulle varje sammarbetspartner “a good run for their money”. Och det var ingen liten komplimang. Det betydde allt. Helt plötsligt kändes det helt okej att skicka över en platta till Ametist och säga “vet du vad, lyssna igenom de här spåren och säg vad du tycker så styr vi upp någonting så snart som möjligt”.

Såååååååååååååå… Nu på fredag den 16 oktober klockan 14.45 är det äntligen dags för mig att för första gången sitta framför micken i livesändningsbåset på Sveriges Radio och DESSUTOM få höra en av mina egna låt ljuda ut på frekvensen. Känns stort, känns bra, känns till skillnad från för två år sen – helt rätt.

Stämman nu på fredag kommer bestå utav mig och DJ Ulmox, som för er som inte redan vet det, har varit med ett bra tag och är en tvättäkta soulräv med en ganska brutal CV av samarbeten med mäktiga artister som Kaah, Saalem Al-Fakir och Melo. Känns som en riktig ära att få öppna sin radiodebut med någon honom! Vi kommer att diskutera hiphopens inflytande på soulen och hur den genom åren har resulterat i det vi idag kallar för RnB. Eventuellt kommer vi också spela några egna favoriter och tipsa er lyssnare om artister och låtar ni tidigare kanske inte hade hört och/eller väcka lite nostalgiska minnen! Känns som att det kan bli en väldigt givande och intressant diskussion, oss alla. Är säker på att att Ulmox kommer ge mig på fingarna en gång eller två och få mig att önska att min skivsamling hade varit större, haha!

Kort och gott; Nu på FREDAG den 19 OKTOBER kl. 14.45 hos Ametist på SR Metropol 93,9! Jag kommer sitta i stämman med DJ Ulmox och dessutom spela en HELT NY, TIDIGARE OHÖRD låt som jag gjorde på “Disturbing Tha Peace” tillsammans med Ludacris in-house producent Igloo och mina fantastiska tjejer Galaxy Girls när jag var i Atlanta i sommras.